v. 37, tankar

jag som skulle skriva att vi här om dagen hämtade ut barnvagnen och lägga ut ett foto, men Självklart tog batteriet i kameran slut när jag startade den och jag har inte en aning om vars sladden till laddaren är.. dags att börja plocka fram sådana saker innan bäbis kommer =)

nu kan jag bara skriva att vi hämtade ut barnvagnen från babyproffsen i tisdags. och det är riktigt svårt att inte gå till hallen "några" extra gånger för att titta på den!
vem kommer att ligga där i mån tro? =)



nu måste jag bara skriva om något som stör mig otroligt mycket.. utan att veta vars jag vill komma och kanske att det är något jag hakat upp mig på utan att jag har någon rätt till det, jag vet inte!

äldre människor frågar ofta frågor om magen och bäbisen och jag svarar på frågorna och får sedan allt som oftast ett "huvudsaken är ju att barnet är friskt", ända sedan tidigt i graviditeten har jag ofta hört denna mening. efter att i månader hört meningen har jag istället för att sitta tyst och irritera mig börjat svara lite försiktigt "skulle det vara så är det inte mycket att göra åt, man får göra det bästa av situationen" och då blir det ofta tyst ett tag och sedan kommer "jo, det är faktiskt sant"

varför säger man till en som väntar barn med undermeningen "hoppas bara barnet är friskt"? är det verkligen huvudsaken?
även fast ingen kanske menar direkt ont, stör det faktiskt mig att man säger så.
vad menar man egentligen med det? och vad får man ut av att lägga en sådan mening till några som väntar det käraste man kan få?

om man upptäcker något med barnet, ställer det självklart andra krav, kanske högre krav, på oss som föräldrar, beroende på vad som upptäcks. det kan bli mycket mer "jobb" och mer tid kan krävas för att ta hand om och hjälpa barnet.
men att på förhand veta att andra (kanske då ofta äldre, jag vet inte..) tänker "stackars föräldrar som inte fick ett friskt barn" känns fruktansvärt jobbigt och jag känner faktiskt en viss press på något sätt.

självklart har tanken slagit mig många gånger hur det kommer att vara om barnet föds med andra förutsättningar än "normalt".

varken "kroppsligt handikapp" eller "psykiskt handikapp" behöver göra att en människa/familj lider resten av livet. lika som att en "fullt frisk" barn inte behöver ha ett bättre, roligare, innehållsrikare liv än den människa som föds med andra förutsättningar.
en familj med andra förutsättningar än vad som ses som "normalt" kan få ett så mycket bättre och kärleksfullare liv tillsammans än en familj som anses "normal", en sån sak kan ju faktiskt föra familjen närmare varandra än vad man innan trott. självklart finns en andra sida också.

man måste som förälder/närstående göra allt vad man kan och orkar för att hjälpa personen till ett "bra liv", klarar man det inte själv finns ju idag väldigt mycket hjälp att få utifrån, vilket det i och för sig inte fanns på tiden då "de äldre" födde barn.
i vissa fall kan man kanske önska att utgången hade blivit en annan och det är inget jag vill sticka under stolen med, för så är det!

ingen är garanterad ett friskt och ett alltjämt roligt liv, från start till slut, allt kan hända.
för mig är det viktigaste att ge barnet och oss själva ett så värdigt liv som möjligt oavsett förutsättningar, jag vill göra allt jag kan för mitt barn vem som än kommer =)